Dela

Funkis, 1930-tal

En omvälvande tid
Få arkitektoniska stilar har fått ett sådant genomslag som funktionalismen. Även om flera inriktningar återspeglades inom konsten och andra kreativa områden, kom funkisen att genomsyra hela samhället; den blev till och med som ett slags livsstil. En orsak är kanske att den föddes i en omstörtande tid. Hösten 1929 kraschade börsen i New York med depression och massarbetslöshet i hela västvärlden som följd. Trots detta fanns det en spirande framtidstro och människor som såg på framtiden med tillförsikt. Den 16 maj 1930 öppnades Stockholmsutställningen och den blev startskottet för funktionalismen i Sverige.

Stockholmsutställningen
Stockholmsutställningen visade upp det senaste inom arkitektur och inredning men den var så oerhört mycket mer. Den förebådade en ny tid med ett modernt livsmönster och nya levnadsvanor. Den var också en programförklaring om att det praktiska och ändamålsenliga var det vackra. Bostäder, möbler och bruksföremål skulle formges med sina funktioner i fokus och utseendet hade underordnad betydelse. De skulle tas fram efter användarens behov och bekvämlighet och dessutom vara möjliga att massproducera för att alla skulle ha råd.

Mer än fyra miljoner människor besökte Stockholmsutställningen och det var bostadsavdelningen som fick mest uppmärksamhet. En grupp med ett tjugotal arkitekter hade uppfört tio villor och 20 lägenheter för att visa den nya tidens arkitektur och planlösningar. I dessa bostäder var vardagsrummet rymligt eftersom det betraktades som det viktigaste rummet. Och i enlighet med funkisens grundidé, där hem, inredning och vardagsvaror skulle skapas i enlighet med sina respektive uppgifter, var köken relativt små. De var till för att laga mat i och de saknade därmed matplatser.


Fokus på det praktiska med släta, ljusa och odekorerade fasader. Utsmyckningar skalas bort fokus på mer geometriska former.


261070_lillabergsg_1_low_0044.jpg
Välhållen tegelfastighet anno 1932.jpg

Nyskapande arkitektur
Funktionalismen var en, för den här tiden, radikal stil inom såväl arkitektur som stadsbyggnadskonst och formgivning, med Le Corbusier som ett av sina mest kända namn. Den betraktas också som ett uttryck för modernismen och ibland likställs termen med hela den modernistiska epoken.

Arkitekturen, som började växa fram på 1920-talet runt om i världen, hade ett helt nytt formspråk som totalt skilde sig från tidigare epokers stilyttringar och traditionellt formtänkande. Husen byggdes efter tredimensionella, geometriska figurer såsom kuber, rätblock och cylindrar, även om de lådformade volymerna var vanligast. Lägenheterna var relativt små, men välplanerade, och de försågs med badrum, varmvatten och sopnedkast. Taken var platta och fasaderna ljusa och släta med stora, fyrkantiga fönster. Balkonger blir också vanligare. Man inriktade sig på byggmaterialens egenskaper och skalade bort alla utsmyckningar och utbyggnader, såsom stuckaturer, profilerade snickerier, spröjs runt fönster och burspråk, då de ansågs vara helt onödiga. En central tanke med bostädernas planlösning var att ge ett maximalt ljusinsläpp och det kunde man uppnå genom de väl tilltagna fönstren, men också genom placeringen av husen med avstånd emellan så att solen kunde nå till alla lägenheter.

Stadsplanering och lamellhus
När det gäller stadsplaneringen så ville den nya tidens arkitekter dela upp staden i tre zoner med byggnader för boende, arbete och rekreation i varsina områden. Även bostäderna delades upp i de tre typerna lamellhus, smalhus och tjockhus; de två senare brukar dock betraktas som varianter av den första kategorin. Lamellhusen kan se olika ut men det de har gemensamt är att de är rektangulära flervåningshus disponerade i friliggande byggnadslängor. De placerades parallellt med ett visst avstånd mellan varandra för att möjliggöra åtkomsten på solljus.

Smalhusen utgör själva grunden i det svenska bostadsbyggandet under 1930- och 40-talet. De var urtypen för funktionalistiska minimibostäder, med tysk förebild och med målet att vara billiga både att bygga och bo i. De var bara åtta till tio meter djupa och relativt låga då de saknade vindsvåning. Smalhusen har genomgångslägenheter medan de i tjockhusen är ensidiga. Smalhusen kan även ses som en återspegling av den stora diskussionen om trångboddhet och osunda boendeförhållanden som fördes i Sverige under den här tiden och som bland annat resulterade i Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan 1934.


Små, men välplanerade och modernt utrustade lägenheter. Stora fönster och luftig planlösning, liksom placering av husen, för att ge ett maximalt ljusinsläpp

Möbeldesign
Funktionalismen startade bland arkitekter, men dess idéer spreds snart till andra grenar inom formgivningen. Inom möbeldesignen är Mies van der Rohes karmstol ett välkänt exempel, men funkisens stålrörsmöbler blev annars inte särskilt populära i Sverige. Andra typiska möbler och bruksföremål är rostfria diskbänkar, stapelvaror, butiker med glasade diskar, möbler i böjträ, praktiska serveringsbord, lampor med enkla och runda former och neonljus. Vanliga material var glas, keramik, metall och textil. Den typiska funkisinredningen var praktisk med många olika förvaringar och smarta lösningar. Ett exempel är de så kallade ”reda-lådorna” för kryddor och torrvaror, som var placerade i en egen hylla under de övre köksskåpen. Funkisstilen spred sig slutligen till industridesignen och var något som de flesta kände till och pratade om.

Funkisen i Göteborg
I Göteborg byggdes landshövdingehus i funkisstil redan 1930. Några år senare blev Uno Åhrén stadens stadsplanechef. Han var en av Stockholmsutställningens centralgestalter och han var även med i en radikal grupp med arkitekter, bland andra Gunnar Asplund, som såg funktionalismen som en livsstil. Under Åhréns tid i Göteborg ändrades många stadsplaner och anpassades efter de funktionalistiska idealen. I en del stadsdelar byggdes lamellhus som ett komplement till den övriga bebyggelsen och Övre Johanneberg planerades som ett explicit funkisområde. Den nedre delen av Johanneberg växte fram först och flera av husen där präglades av den moderna stilen, men det var i samband med utbyggnaden av Övre Johanneberg som funkisen slog igenom fullt ut.

Funktionalismens storhetstid varade fram till slutet av 30-talet. Under andra världskriget byggdes det i stort sett ingenting men under efterkrigstiden blev det en viss återgång till tidigare arkitektoniska stilar. Samtidigt levde funktionalismens tankar kring bostadsbyggande vidare.

Vi rekommenderar


Läs vidare bland fler ämnen